Författare: Ylva Trolle Lagerros

Närhet till grönområden innebär att gamla kineser är mindre feta. Att mäta BMI på kineser är inte svårt men för att mäta grönska i boendemiljön använder man det märkliga indexet normalized difference vegetation index (NDVI). Dessutom registrerades luftpartikelförekomsten i de aktuella områdena liksom temperatur i en studie. Ju grönare- desto mindre fetma, oberoende av fysisk aktivitet, stillasittande och utomhustemperatur. Med mer luftföroreningar tunnades sambanden ut. Kineserna medger att de saknar förklaring till fynden. De torde de flesta andra också göra!

Japanska forskare konstaterar att konsumtion av soppa innebär mindre risk för fetma. Men vägen dit var lång- av 1873 identifierade sopp-artiklar kunde bara 7 användas i metaanalysen. Mekanismerna framgår inte av abstrakt, men en kaloriutspädningseffekt verkar kanske vara en möjlig förklaring. Men hur kunde det vara att man behövde såga 1866 artiklar för att nå denna slutsats?

En veckas nätskörd ger upphov till en rad retractions. Tidskrifterna är mer eller mindre entusiastiska för sådana retractions, de innebär ju en bakläxa för refereesystemet och är bökigt att hantera när resultaten hamnat i de gigantiska datafilerna. Att lära spanska skolbarn äta nyttigt var felundersökt och resultaten togs tillbaka. Ingen bad om ursäkt.

En sökande journalist hittar en forskare, vars insatser i PubMed m m sammanfattas i 18 ”retractions” och 22 ”corrections”. När bl a 15 överviktiga försökspersoner testade crackers beskrev forskaren ett intag av 383±159 kcal- en omöjlig spridning utöver teoretiskt maximum på 103 kcal. Den grävande journalisten frågar: Knyckte försökspersonerna andras kex?

En grupp forskande kineser har fått sin artikel retracted, när det visade sig att cinnemaaldehyd (kanelmetabolit) inte hade några gynnsamma effekter på inducerad oxidativ stress och cardiomyocyt-skador genom receptor potential av ankyrin 1. Vem förstår någonting?

Att viss hundmat skulle kunna innebära risk för taurin brist har studerats i golden retriever jyckar. Att de – som påstods – skulle kunna utveckla cardiomyopati ifrågasattes dock av den energiska PLOS redaktören. Vem bryr sig? Kennelklubben?

”Dr H:” med en rätt tveksam trovärdhet beskriver den livgivande effekten av ungdomens källa EGA ( = AGE stavat baklänges) på nio feta svårt sjuka COVID-patienter, men ”glömde” att nämna att det är brodern, som säljer soppan. EGA kan vända åldringsprocessen – men bevisen består av en studie på 12 män, som fick betala för soppan och sedan beskrev att de spelade bättre schack.

Danska forskare beskrev resultaten av behandlingsprogram för alkoholister och jämförde resultaten för män och kvinnor. De menade att det gick sämre efter behandling av kvinnor jämfört med män. Felräkning ledde dock till galna slutsatser, och man bad faktiskt om ursäkt. Nu är rutinerna på forskningsenheten omgjorda och gruppen har förhoppningsvis nyktrat till.

Stephan Rössner

Professor Emeritus

Människan är det enda djur som kan skratta och ett gott skratt har påvisbara fysiologiska effekter genom att sänka muskelspänningen, öka syretensionen och ge hjärtat viss träning. Även om forskningen är otillräcklig finns det ändå data som stöder att ett gott skratt har positiva hälsoeffekter, vad avser funktionen när det gäller skelett och muskler, hjärta och kärl,  de endokrinologiska, immunologiska och neurologiska systemen. Man har faktiskt påvisat att skratt kan förbättra kolhydratomsättningen hos personer med typ 2-diabetes, öka leptinkoncentrationen i bröstmjölk och utöva kardioprotektiva effekter. Det är naturligtvis rimligt att tro att skratt, som leder till pulsökning och muskelaktivitet skulle kunna öka energiomsättningen, men detta har inte varit testat intill nu.

För några år sedan presenterade en grupp forskare från Nashville en undersökning som antyder att skratt har påvisbara effekter på energiomsättningen. Forskarna placerade individer par om par i kammare för att mäta energiomsättningen under strikt kontrollerade betingelser och visade omväxlande humoristiska eller tråkiga videosekvenser i 5-10-minutersomgångar. Skrattomfattningen registrerades med mikrofoner och via kalorimetern kunde man  parvis följa förändringen i energiomsättning. När man skrattade i kalorimetern ökade energiomsättningen med 0,19 ± 0,31 kcal/minut över basalomsättningen, vilket var en klart signifikant stegring. Pulsfrekvensen ökade med 2 ± 4 slag per minut och energiutgiften under pågående skratt var positivt korrelerad med hjärtfrekvensen. När författarna extrapolerar dessa resultat till en mera verklighetsanknuten situation konstaterar de att ett äkta skratt förorsakar en 10-20 procents ökning i energiomfattning och puls över vilonivån. Det skulle kunna innebära att 10-15 minuters dagligt skratt kan öka energiutgifterna med 10-40 kalorier om dagen, vilket omräknat till energiutgifter per år skulle motsvara ett årligt vikttapp på 0,5 till 2 kg. Försöksuppläggningen innebar att individerna fördes samman parvis i kalorimetern. Tanken var den, att man skrattar mera och hjärtligare med andra. Skratt kan vara naturligt eller tillgjort, och man kan påvisa, att dessa två typer av skratt engagerar olika neurologiska banor. Ett äkta skratt ger stämbandsvibrationer, medan ett oäkta skratt är mera atonalt, men samtidigt mera bullrande.

Många undersökningar visar just nu på samma princip, nämligen att små energiintag eller energiutgifter över mycket lång tid kan ha påvisbara effekter på kroppsvikten. Våra egna beräkningar av hur mycket energi vi sparar genom att använda mobiltelefon och fjärrkontroller för att reglera garagedörrar, hemelektronik och mobiltelefoner antyder, att under ett helt år kan dessa inbesparade aktiviteter motsvara en fettvävsmängd på ungefär ett halvt kilo (opublicerade data).

Medicinska effekter av humor

Humorn som medicinskt redskap är numera väletablerad. Det finns clowner anställda på barnsjukhus på många håll, även i Sverige. Humorns läkande och välgörande effekter har dokumenterats vetenskapligt i många sammanhang. Det har skapats ett nordiskt medicinskt humorsällskap, och det finns en hel uppsättning av bibliografier om humor under olika premisser: etniska, situationsrelaterade, galghumor osv.

Intressant är alltså att humorforskning, som funnits länge i seriösa former och mest engagerat folklivsforskare och sociologer har tagit steget över till den medicinska världen, där man kunnat påvisa objektivt verifierbara, statistiskt signifikanta hälsobringande effekter. En av de första som bidragit till denna litteratur var den svenske läkaren Lars Ljungdahl, som för många år sedan i en liten artikel visade att patienter med smärtproblematik, som fick ägna sig åt humorupplevelse gemensamt upplevde mindre värk.

I vår tid kan man tycka att det inom sjukvårdsvärlden med dess kroniska krav på återhållsamhet, besparing och effektivitetsökning inte finns särskilt mycket att skratta åt. Men det är tänkbart att ett mera systematiskt utnyttjande av humor i vården skulle kunna vara ett okonventionellt, biverkningsfritt och kostnadseffektivt sätt att minska smärtor, öka välbefinnande och till och med energiförbrukningen. När satsar regionernas på experter på humor i den nya specialitetslistan?

Stephan Rössner

Det tog till 1925 innan forskarna insåg att tomten rimligtvis inte kunde leva vid Nordpolen, av det enkla skäl att det där inte fanns tillgång till det nödvändiga betet för hans renar. Tomtens hemvist är dock som bekant omtvistad och andra forskare har på likartade grunder och med nationella undertoner med emfas framhållit att tomten finns i Dalarna i Sverige, i Nordnorge eller på Grönland.

Tomtens livsstil främjar inte ett hälsosamt leverne. Tomtens arbetsform måste uppfattas som en extrem form av skiftarbete med en lång relativt fridfull sommarperiod, varefter arbetsinsatsen ständigt ökar fram mot ett crescendo på julafton. Tomtens livsstil innebär också i andra avseenden hälsobetänkligheter. De tidigare mera mekaniskt präglade samfärdseltekniker innebar ändå möjligheter till uteliv och viss rörlighet med djurskötsel, lastningsarbete osv. I dessa tider uppträder tomten i alltmera mekaniserade förband vilket innebär, att den fysiska aktivitet som är nödvändig för att upprätthålla energibalansen dramatiskt har minskat. Tomtens uppfattas ju i allmänhet som en medelålders man av runt utseende och med en utpräglad bukfetma och fyller med sin höga ansiktsfärg och sitt ökade midjeomfång väl kraven på ett medicinskt högrisktillstånd.

Herr och fru tomte har i många avseenden förutsättningar för att leva sunt. Morgonmålet består av gröt med renmjölk. Det är dock fortfarande oklart i vilken omfattning denna renmjölk består av mättat fett eller om fettsyresammansättningen kan innebära såväl fördelar som nackdelar ur hälsosynpunkt. Tomten är högkonsument av kaffe, vilket i och för sig inte innebär något större hälsoproblem. Det traditionella tomtekaffet är dock i allmänhet kokkaffe och data från Tromsö visade redan tidigt, att kokkaffe – i motsats till bryggt kaffe – innehåller en oljefraktion som har en kolesterolhöjande effekt. Därför är det önskvärt att herr och fru tomte i största möjliga omfattning utnyttjar snabbkaffe eller brygger sitt kaffe.

Tomtens smörgåsar är i allmänhet gjorda av grovt bröd och fiskpålägg, såsom t ex lax, vilket självfallet är hälsomässigt utmärkt med dess höga halt av marina fleromättade fetter. Middagsmålet i tomtefamiljen utgöres i allmänhet av någon klassisk form av husmanskost med kött eller fisk, potatis och rotfrukter. Hjortron och lingon förekommer ofta i tomtens diet, vilket innebär ett gott tillskott av C-vitamin och antioxidanter.

December är en högriskperiod för tomten där övertidsarbetet innebär ett sammanbrott av måltidsordningen, och det föreligger stora svårigheter att följa Livsmedelsverkets rekommendationer med frukost, lunch och middag samt två mellanmål. Ofta intar tomten skinksmörgåsar vilket egentligen inte innebär några större problem ur hälsosynpunkt. Har tomtemor vett att skära bort svålen innebär skinksmörgåsarna inget som helst hälsoproblem. Risgrynsgröten utgör självklart ett stående inslag i julmåltiden, dessvärre med väl snabba kolhydrater, även om kanel har ansetts ha gynnsamma effekter på kolhydrat metabolismen.

Julafton innebär en maximal risksituation, då tomten på besök till

barnfamiljer av hävd utspisas med någon liten godsak, ofta i flytande form.

Nutidens tomtar föredrar ofta som förning för att inte ”ta julen med sig ut”

en smula maltwhisky serverat i tumlare med sugrör för att inte väta ner

skägget. Med den höga arbetsbelastning som för närvarande gäller inom

tomteprofessionen kommer en standardtomte under julaftonens hårda

arbetspass att konsumera betydande mängder alkohol, vilket menligt kan

påverka arbetsförmågan och energibalansen.

Stephan Rössner, Professor emeritus

Efter att under större delen av 80-talet arbetat på med klin KS som studierektor, poliklinikchef och överläkare på dagavdelningen samtidigt som jag byggde upp vad som skulle bli en av landets första överviktsenheter fick jag ett oemotståndligt erbjudande. Curt Furberg, norrlänning, elitsimmare och klinisk fysiolog hade gjort karriär på NIH, Bethesda, USA och därifrån rekryterats till att bygga upp en klinisk epidemiologisk prövningsenhet på Bowman-Gray School of Medicine, Wake Forest University i Winston-Salem. En stad byggd på den tobaksindustri, som sakta skulle gå under, men där det fortfarande var OK att röka på sjukhuset. Allt i stan hette något på Reynolds: Avenyn, sportdomen, kliniken och museet för att hedra den tobaksberikade familj, som fredade sitt samvete med generösa donationer.

Det visade sig dock, att Bowman-Gray inte hade någon enhet som sysslade med fetma, så jag hade lön med fria mandat. Det tog ett tag att hitta någon som var intresserad av min inriktning och jag gick klart på tomgång en tid. Då uppstod tanken att skriva en sjukhusroman – tid och idéer hade jag gott om. Min medförda Mac var en otymplig låda och för att printa bokade man tid i skrivsalen. Min Mac var inställd på A4, salsprintern matade ut det annorlunda USA-formatet och jag fick pussla sidor och bryta om.

Undan för undan blev det ett antal rätt fristående kapitel, som klart speglade min tidigare kliniska realitet. De hamnade i någon avlägsen fil i datorn och blev liggande.

Hemkommen till femtioårsdagen hade någon tidning gjort ett porträtt av mig, som ledde till en TV-intervju i hemmet. Där klev Dorotea Bromberg in över sladdarna och sa att nu skulle jag skriva kost, motion, livsstil, hälsa för henne. Det gjorde jag – sannolikt närmare ett dussintal böcker, som ofta gick bra. Det skall dock erkännas att en del var skåpmat, när vi vände på kuttingen och kokade soppa på spik. Men de såldes. Jag kom då plötsligt ihåg min sjukhusroman, men den ville Dorotea definitivt inte ha.

Men när jag nu följer media inser jag att vad jag skrev om för trettio år sedan är totalt oförändrat. Jag letar med viss möda fram de opublicerade kapitlen och känner igen allt: Hierarkierna, revirpinket, inkompetensen, överbeläggningarna, sommareländet, trollkonsterna att skaffa fram vårdplatser till svårt sjuka – allt detta beskrev jag redan då. Det har inte hänt ett enda dugg! Våra chefer var föga intresserade av det – i deras tycke – banala gnället från underläkarna och visade sig sällan på akuten. En duktig jourläkare var den som inte lade in några patienter- det uppskattades såväl av akutsyrrorna som av avdelningspersonalen, som fick lite luft. 

I realiteten lades det aldrig in för många patienter, utan alldeles för få med hänsyn till patientsäkerheten. Det var ingalunda ovanligt att nödtorftigt uppstagade patienter skickades hem för att återkomma dagen därpå. Gåtestet (komma upp på benen, duktigt, kan nog klar sig hemma) var en etablerad metod, liksom klyschan ”orkar man säga goddag orkar man säga adjö”. Och ingenting hände. Precis som idag sa man att ”det här är inte acceptabelt” eller ”så här får det inte vara i Sverige”- men därvid blev det. På min klinik hade vi ett år tre suiciderande kollegor.

Sjukhusromanen ligger där i datorn, återupplivad ur ett sedan länge passerat Mac-system. Den är förlagd till år 1987, men skulle lika gärna kunna beskriva dagens akutkliniska realiteter. Jag undrar om någon vill ge ut den. Under tiden får jag ägna mig åt kåserier och halsbrytande lingvistisk akrobatik i Grönköpings veckoblad. Och en tröst är att det i alla fall finns ordning och reda i doktor Salvéns sjukstuga i den stan.

Ja, detta står faktiskt i Nordisk Familjebok från 1888. Idag vet vi att detta är en ren myt. Först och främst: Begreppet ”onani” är en felanknytning till Onan, som figurerar i Gamla Testamentet. Gud ber honom befrukta hustrun till hans döde bror, men Onan vill inte utan ”spiller sin säd på marken”, vilket är avbrutet samlag (coitus interuptus) – inte onani. Begreppet användes dock på 1800-talet i en fransk bok i stället för det korrekta ”masturbation” och har levat kvar. Redan Strindberg skriver ”runka”, som alltså inte är ett nypåfunnet runt ord.

Men vilken är då kopplingen till mat och ätbeteende? Att mat och sex hör ihop är väl etablerat, men det finns många andra intressanta beröringspunkter. Här är en:

John Harvey Kellogg (1852 – 1943) var som liten klen och tuberkulossjuk. Han fångades upp av Sjundedagsadventisternas hygienambitioner och hade hört predikanten Sylvester Graham föreläsa om hur man med bra kostsammansättning motverkar ungdomlig manlig kättja (Grahamskexen var faktiskt tänkta att verka avtändande!). Kellogg blev skicklig tarmkirurg, men även uppfinnaren av majsflingan, som bär hans namn. I Battle Creek Upstate New York byggde han upp ett gigantiskt hälsohem. Legenden berättar att Kellogg attackerades av en kvinnlig patient med tandproblem, som klagade över den hårdsmälta kurortsmaten. Han fick då idén att koka majskorn och sedan valsa och ugnstorka dem. Frukostflingorna corn flakes var uppfunna och blev en miljardindustri.

Kellogg predikade mot onanin som en dödssynd och redovisade 39 symptom som visar om ett barn masturberar hemligt (blekhet, insjunkna ögon, finnar i pannan mm). Kellogg var gift, men hade inga barn. Hans hustru Ella predikade hygien i det extrema: Sovrummen skulle tvättas oavbrutet och sexuallivet skulle begränsas till en gång i månaden tyckte paret. Här gällde händerna på täcket! Vantar med broddar skulle göra det omysigt att onanera, den etsande kemikalien fenol på clitoris skulle dämpa driften och i värsta fall kunde man tänka sig binda händerna vid läggdags.

Kellogg är en besynnerlig blandning av nyskapare och reaktionär. I sitt livsmedelslaboratorium skapade han produkter som uppenbarligen förenklade arbetet för den amerikanska kvinnan, som i allt större omfattning då tog steget ut i yrkeslivet. Men med sin religiöst anstuckna sexualfientlighet förblir Kellogg en säregen amerikansk läkare med ett rationellt mekaniskt tänkande byggt på en pseudoreligiös ideologi.

I den praktiska svenska Handboken om hälsovård och sjukvård från 1918 ägnas ett stort avsnitt åt dessa problem och Kellogg anges som en kunskapskälla. Här blir det ännu värre: Männen är ”sexuellt hypokondriska”, ”glider över i ett sjukligt sinnestillstånd som gör dem till lätt byte för sjukdom”, är ”könsligt perversa som plågas av farhågor för sädesförlust”.

Men Handboken vet råd: Undvik osedliga böcker, ät allsidigt, bara lätt aftonmål och inga ägg. Kött, kaffe, alkohol, tobak och kryddor stimulerar könsorganen och bör undvikas. Äkta sanningskärlek och en fast tro på Gud hjälper också.

Idag vet vi att onani= masturbering är fullkomligt normalt för både män och kvinnor. Det leder inte till att ”ryggmärgsvätskan läcker ur kroppen”, att man blir debil eller hypersexualiserad. Det finns t o m data, som antyder att flitiga sädesuttömningar skyddar mot prostatacancer. Dessbättre har de flesta ungdomar idag fattat att Nordisk Familjebok hade totalt fel. Tala om en verklig myt!