Naturligtvis har alla läkare, som arbetat kliniskt haft kontakt med döden. Och många har skrivit om den- från etiska- teologiska-sociala och kliniska infallsvinklar. Medan andra har gått ett steg längre och mer eller mindre omsatt sina medicinska kunskaper i deckargenren.
Professor Lars-Erik Böttiger var fascinerad av deckargenrens medicinska aspekter och hade en stor samling böcker i ämnet. Många av dem donerades till Karolinska Institutets bibliotek under särskild beteckning. Han skrev lärt om Mord i bok och kunde med sin medicinska erfarenhet såga en hel del försök att ta medmänniskor av daga som medicinskt orimliga. Agatha Christies produktion var ju otroligt imponerande, men de sätt på vilka människor blev bragda om livet kanske inte alltid så sannolika. Men god läsning blev det ju. År 2002 gjorde han i Läkartidningen en genomgång av vad svenska läkare skrivit utöver sina medicinska publikationer. Det blev då 41 bidrag- idag är siffran med tiden förstås vida högre. Läkare har naturligtvis skrivit om bl a natur, kultur, konst och opera.
Han nämner några deckarförfattarnamn, men fler har uppenbarligen tillkommit med åren.
”Färre döda kroppar” – så beskriver psykiatern Ulf Durling sina böcker. Han sitter i Deckarakademien, har skrivit hela 17 kriminalromaner och 99 noveller och menar att Kända nästet är hans absolut sista. Han fokuserar på mänskligt beteende, är mindre intresserad av miljöer utan koncentrerar sig på situationer, där något går snett. ”Underhållande, spännande och humoristiskt” – så vill han beskriva sina böcker. Och den sista (om det nu blir så?) var som för så många andra en följd av den skrivklåda, som liksom en ofrånkomlig biverkan drabbade många under covid- epidemin.
Karin Wahlberg är förlossningsläkare från Skåne och skrev sin första bok först vid 50 års ålder. ”Sista jouren” hette debuten år 2001, som förstås utspelar sig i den sjukhusmiljö hon känner så väl. Och sedan dess har den kommit en hel serie med kriminalkommisarie Claes Claesson, som är gift med en läkare. Och i motsats till ödena hos alla frånskilda, nedgångna alkoholiserade snutar, som beskrivits i otaliga böcker och TV-serier lever familjen Claesson ett välordnat och trevligt liv. Men det är svårare att skriva underhållande om välmående personer än trasiga människor, menar Wahlberg. Och livet som deckarförfattare: ”Ena veckan förlossningar, kirurgi, kejsarsnitt och cancerdiagnoser och veckan därpå- ensam framför datorn.”
Åsa Nilsonne är numera pensionerad psykiater och psykolog och har skriver många böcker som berör henne yrkesfunktion. Men hon har även skrivit fem böcker om polisen Monika Pedersens professionella utveckling. Varför blev det då en polis och inte en läkare? Åsa Nilsonne menar att arbetsuppgifterna ändå inte är så olika i sökandet på problemlösningar. Hon är ett diplomatbarn och har flyttat oavbrutet under uppväxten och i några senare böcker återvänder hon till sin uppväxttid i Etiopien och berättar om inspektör Tigist. Ett namn som betyder tålamod, vilket den kvinnliga polisen saknar.
Anna Jansson är sjuksköterska och växte delvis upp på Gotland. De flesta känner till hennes hjältinna Maria Wern från böcker och flera filminspelningar. Det finns många medicinska inslag i hennes böcker. Hon har även skrivit en rad böcker i vårdetik och dessutom låtit Maria Werns son Oscar vara knattedeckare i några barnböcker.
Och undertecknad då? Referenslistan upptar över 600 publikationer- förstås av växlande kvalitet. Där finns ett antal vetenskapliga pärlor, som hamnade i British Medical Journal och i Lancet när det begav sig och en uppsjö pek, skriva tillsammans med de 23 doktorander, som disputerat på Överviktsenheten under åren. Och därutöver ett blandat allmänt lösgodis: Reseskildringar, memoarer, en mängd böcker om kost, motion, livsstil och hälsa, kokböcker och medverkan i otaliga antologier. Boken om Lyteskomikens kulturhistoria började som en direkt följd av den diskriminering, som mina överviktiga patienter utsattes för och fortsatte med dvärgar och jättar, missfoster och krymplingar. Boken blev riktigt bra- men kom olyckligt bort i covid-stiltjen. Jag skriver regelbundet i Grönköpings Veckoblad, stadsläkare A.T. Salvén är ju min kollega, som jag låter vidta en mängd åtgärder i akt och syfte att främja grönköpingsbornas hälsa. Men stadens polis hr. Paulus Bergström har jag ännu ej anlitat för några mera halsbrytande deckarinsatser.
Och deckaren Klippt och skuret då? Ett filmbolag hyrde in hela vårt sommarställe i skärgården för att spela in en nostalgisk retro-version av Maria Lang-deckaren ”Inte flera mord”. Husen invaderades av tekniker, fotografer, skådespelare, regissörer, sminköser och rekvisitörer och jag satt en hel vecka och lärde mig mycket om filminspelningar. I Maria Langs bok förekommer naturligtvis ond bråd död. Jag fick infallet att nyttja skärgårdsmiljön och situationen, vända på steken och skriva om en filminspelning, som undan för undan totalt spårar ur- av en uppsjö skäl, som inte skall avslöjas här. Annat än att jag är nöjd med att ha lyckats spara upplösningen till bokens allra sista sida.
